Scenen sätts på så vis att vår författare, ett drygt decennium efter moderns död, lånar en rullbandspelare för att inventera upptagningarna, där hon berättar om livet före, kring och efter makens död. I en önskan om att nå klarhet i sin familjs och nations brokiga historia hoppas författaren att han skall komma till insikt om hur han blivit den han är. Utifrån moderns berättelser ska han sedan koncipiera en roman. Över så väl sejdlar fyllda med öl som kartor över ett svunnet Jugoslavien avhandlas romanprojektets framskridande. Dess vidhäftade diskussioner om stilistiska hållningar och kompositionsrelaterade problem examineras av en nyfunnen vän, tillika författare. Denne är aldrig sen med förnumstiga författarråd ("författaren snuddar vid ytan mellan två världar, mellan talet och tystnaden") och ser, på ett aldrig så idealistiskt sätt, exilens rotlöshet som den ultimata förutsättningen för ett författarskaps fulländade frihet och gränslösa rörlighet.

I viss mån ger redan denna inledande rekapitulering av händelseförloppet en grundläggande spänning för handen, en spänning som brukar sägas vara kännetecknande för exilens erfarenhet. Å ena sidan ger exilen allt som oftast upphov till en känsla av förlust och sorg, en slags nostaligisk eller, vad värre är, förtvivlad tillbakablick. Det rumsliga och tidsmässiga avståndet gör det då allt mer smärtsamt och svårare att stå i rapport med det som en gång varit. Exilförfattaren måste då, på så väl personligt som nationellt plan, konstruera och konfrontera det som inte längre är. Å andra sidan kan exilen tas som utgångspunkt för en produktiv reaktion gentemot, från eller utifrån det som föranlett densamma. Det är då inte ovanligt att framhärdandet i dessa handlingar får en närmast esoterisk karaktär. Skall författaren ge upp sina personliga och historiska attribut och insistera på sin bekvämlighet i den nya situationen? I det första fallet handlar det alltså om en centripetal och minnesbaserad, men stundtals självförtärande kraft, där minnet och skrivandet rör sig in mot det förflutna; i det andra fallet en centrifugal och avståndsgenererande, men emellanåt produktiv hållning, där minnet och skrivandet rör sig ut från det förflutna.

Under det drygt senaste decenniet har flera författarskap vittnat om en ständig rörelse mellan dessa exilens inneboende motpoler. Edward Said hävdar exempelvis att det är omöjligt att tänka exil utan nationalism och vice versa. I ett av de mer namnkunniga skönlitterära exemplen, W.G. Sebalds, gör polerna också sitt huvudsakliga avtryck på den berättartekniska nivån. De olika passagerna i Sebalds romaner tenderar att länkas samman och generera nya grepp genom associationer. Narrativets ursprungliga hållning blir alltmer avlägset när essäistik varvas med personliga anekdoter och vemodiga historiska tillbakablickar med hallucinatoriska drömscenarion bara för att snart återvända till en mer platsnära och reflexiv hållning, där de cykliska och exkursiva berättelserna plötsligt föranlett och skänkt ytterligare dimensioner åt vallfärdernas dubbla mål – vilket är både den beskrivna vandringens slutdestination, men också ett sätt att genom skriftställandet komma till sans med det tyska historiska traumat, berättarens och berättelsens avfärdsplats, Auschwitz.

Men medan växelspelet mellan det personligt intima och det historiskt avlägsna hos Sebald i första hand gör sig påmint genom form och berättarinstanser, så förläggs det hos Albahari till det innehållsmässiga och diegetiska planet. Albahari lägger relationen mellan det historiskt förflutna och sitt blivande författarskap under själva romanens optik. Vad som framträder är emellertid inte vidvinkeloptikets sobra reportagefotografi, utan snarare camera obscurans uppochnedvända bild.

För när författaren genom sina bandupptagningar åter vänder blicken mot hemlandet och familjen ställs en gängse föreställning på huvudet, nämligen den om att exilen innebär en splittring av det Ena, det förmodat solida och ursprungliga, som förpassar livet till den splittrade, uppbrutna och handlingsförlamanade diasporan. Vad som uppenbaras är att så väl det politiska som det privata livet (om distinktionen godtas) alltid-redan varit splittrat och att det är genom litteraturens reflexiva hållning till detta, dess tillfälliga men också efemära objektivering av det subjektivt kluvna, som författaren en andra gång kan identifiera sig med och upphäva denna klyvning (i romanen drivs resonemanget så långt att författaren identifierar exilen med den mänskliga sanningen, eftersom vi alla är barn till Eva och Adam, som fördrevs ur Paradiset).

I de bandade samtalen med modern tvingas författaren konfronteras med att det ursprung han vill slå fast ständigt visar sig vara en senkommen upprepning, som alltid innefattar en slags alteritet. Idén om den förlorade familjen som urenheten visar sig istället vara en supplementär konstellation. Författaren är inte ett barn av passion, utan av pragmatisk förnöjsamhet. Efter att den första äkta mannen avrättats i andra världskriget har också detta äktenskaps båda barn omkommit i en trafikolycka. Istället uppstår den nya familjen, med författaren och hans far, mer av praktiska än emotionella skäl. Insikten får författarens liv att vidgas och stå "vidöppet över en gapande tomhet".

Historien kommer om och om att uppenbara för författaren att en rigid tomhet alltid upprepar sig vid ursprunget. När modern i samtalen ser tillbaka på det andra världskriget – då Serbiens huvudstad Belgrad, ockuperad av axelmakterna, förklarades vara "Judenfrei" konverterar modern till just judendomen – föreställer hon sig att flyktingar snart kommer dra fram längs samma vägar. Författarsonen skrattar åt sin mors sianden. Ett skratt som kommer att få en bitter eftersmak på det att det blir det då just stundande krigen på Balkan som driver författaren i exil. Något som inte bara innebar radikala om- och inskrivningar av nationsgränser, utan också fråntog människor deras nationalitet och därigenom deras medborgerliga rättigheter.

När slutligen både familjens och nationens splittring uppvisat omöjligheten att kontraktera historia med berättelse, kommer författaren att ifrågasätta själva grunden för sitt romanprojekt – det vill säga moderns röst och i förlängningen hennes språk. För vilken mening kvarstår egentligen i den dödas röst när så väl det serbiska språket som den nationella och religiösa tillhörigheten satts ur spel? Vilken bäring har det serbiska språket för den judiska erfarenheten? Blir inte moderns röst, rösten från den moder som lärde genom att visa, enbart ett materiellt överflöd, ett sonort avskräde som föregår och inte förmår fångas av de meningsbärande elementen hos det språk författaren lovat att aldrig tala igen och som gör att han nu också ignorerar sina landsmän i exil?

Nej, skulle jag hävda. Och det är häri som behållningen med Albaharis inställning till relationen mellan exil och skrivande ligger. Det är naturligtvis varken så att exilen skulle vara något idealt författartillstånd eller att emigrantens sorgearbete över ett förlorat hemland egentligen bara har sitt ursprung i en idealiserad bild av detta land. Sådana föreställningar är både enögda och dumdristiga. Vad Albaharis roman påvisar är att om man läser exilförfattaren utifrån antagandet om att det är ett subjekt grundat på rörelsen från det Ena till det splittrade, eller på den radikala förnekelsen av detta, underkänner man på förhand den politiska potentialitet som ligger i litteraturens subjektivikationsprocess – det vill säga i den händelse då den litterära utsagan faktiskt skapar något som undandrar sig identifikation med det ena eller det andra – och reducerar den till ett uttryck eller symptom.

För när romanen lider mot sitt slut och författaren lyckats koncipiera sin berättelse – som vi naturligtvis inte får läsa – har detta gjorts genom att författaren just insisterat på det språk, på den röst och på den historia som tidigare ifrågasatts. Resultatet blir inte någotdera av exilens två riktiningar, varken det som varit eller det som skapas i historielöshetens luftslott. Istället har den fiktive författaren konsekvent insisterat på den intransitivitet som kvarstår hos det språk och den historia han ständigt ifrågasätter. Det är, för att tala med Deleuze, "litteraturen som frambringar en aktiv solidaritet, trots skepticismen; och om författaren befinner sig i marginalen av eller utanför sin bräckliga gemenskap, gör denna situation honom desto bättre i stånd att uttrycka en annan potentiell gemenskap, och att forma möjligheterna till ett annat medvetande och en annan sensibilitet". Författandet i den geografiska, religiösa och språkliga exilen är inte historien om vad som varit, utan om det som komma skall, men på grundval av det som varit.