MODERNISERAD MYTOLOGI, FIKTIONALISERADE FAKTA

"Det fanns många olika sätt att berätta en berättelse som denna", skriver Anne Carson i inledningen till sin Röd självbiografi. Och det finns förvisso minst lika många sätt att läsa den. Däremot finns det ingenting att riktigt jämföra med, ingenting jag dittills läst som liknar denna märkligt vilda och ofantligt bildade versroman, denna fragmentariska kärlekshistoria och/eller utvecklingsroman som börjar så lekande lätt med en litteraturhistorisk intro där den sicilianske körlyrikern Stesichoros presenteras för läsaren med följande ord: "Han kom efter Homeros och före Gertrude Stein, en svår period för en poet."
Men därmed är också mycket sagt. För med ens friläggs hela den antika och mytiska kontext som korskopplad med Steins egenartade avantgardism sedan löper som en knottrig blindskrift över bokens alla sidor, plus mången ironisk blinkning.

Av den där Stesichoros verk finns inte mycket bevarat, det rör sig mestadels om fragment. Dessa är förstås den kanadensiska klassicisten, poeten, essäisten och översättaren Anne Carson (f. 1950) väl befryndad med. I Geryoneis diktade han om monstret Geryon – vilken mest blev känd genom att Herakles korsade hans väg, stal hans purpurfärgade boskap, och därmed utförde sitt tionde storverk.
I Olympen från 1919 skriver antikforskare Martin P:n Nilsson: "All körlyrik har en mytologisk berättelse till centralparti, och härigenom har även lyriken bidragit till att skapa och omskapa mytologien. Viktigast ha den sicilianske diktaren Stesichoros' förlorade dikter varit."

För Anne Carson tycks tonvikten ligga på själva omskapandet, vilket i sin tur öppnat upp för skapandet som sådant. Att dikterna till stor del är förlorade ser jag som ytterligare en utgångspunkt för hela projektet, ett spänningsfält (ett tomrum) i vilket Röd självbiografi har blivit till.

"Geryon bodde vid världens västra utkant och ägde fina boskapshjordar. Ett av Herakles storverk bestod i att han slog ihjäl Geryon och förde hans kor med sig till Mykene", står det i Nationalencyklopedin.

Hos Anne Carsons Stesichoros, i det första fragmentet, heter det istället, via Mara Lees fina översättning till svenska: "Geryon var ett monster allt hos honom var rött // Stack ut sin nos från under täcket på morgonen den var röd // Det hårda röda landskapet där hans boskap skrapade emot fotklamparna i den röda vinden // Grävde ner sig i den röda gryningsgelén som omslöt Geryons // Dröm".
Adjektiven – för det är tydligen adjektiven som är Stesichoros signum – som vi lägger märke till är "röd", rött" och "röda". Här är Geryon inte bara ett monster, utan framför allt ett rött monster. Dessutom är han en röd liten pojke, som bland annat är mycket förtjust i sin röda lilla hund. Myten om ett monster, ett bevingat rött sagoväsen vakande över en magisk boskapshjord, associeras på så vis till bilden av ett drömskt och känsligt barn, vilket kastar nytt ljus över myten och vice versa.

Och så följer ytterligare några korta scener/fragment om Geryon, hans familj och lilla hund och sen kommer heroen Herakles farande över haven med sin klubba, slår ihjäl hunden, klyver Geryons huvud med en pil, och snor hans röda magiska boskap… Och så var hans saga all. Eller?

Härpå följer några mycket steinska resonemang i form av Appendix A, B och C, beträffande Stesichoros och hans litteraturhistoriska gärning med den berömda palinoden. Sedan tar Röd självbiografi, och Geryons "egen" berättelse vid, med den icke ovidkommande underrubriken "En romans".
I vilken pojken, sin mytiska bakgrund till trots, växer upp i en sorts samtid, tillsammans med sin kära, kedjerökande mamma, en knappt existerande far och en storebror. Han är dock förvissad om att han är såväl röd som ett monster. Han blir sexuellt utnyttjad av sin bror, är enslig och melankolisk, fantasifull och introvert. Så småningom träffar han den utåtriktade, orädde Herakles: "De var två överlägsna ålar // på tunnans botten och de kände igen varandra likt kursiver." De inleder en intensiv vänskaps- och kärleksrelation och ungefär samtidigt börjar Geryon fotografera. De beger sig till Herakles hemstad Hades (sic!), för att besöka en vulkan. I samband med detta (vuxenblivande? sexuella uppvaknande?) börjar Geryons vingar att skava. Men han måste återvända hem, och så är historien med Herakles till ända. Geryon blir förstås förkrossad, sedan vuxen, reser sedermera till Buenos Aires – och där möts de igen, men den här gången är Herakles i sällskap med en älskare, peruanen Ancash. Som bäddat för ett triangeldrama. De ger sig åter av för att besöka en vulkan. Det sägs att det finns ett bageri på dess sluttning, där man bakar sitt bröd i vulkanens eld. Geryon får dock under inga omständigheter visa sina vingar.
De avslutande fragmenten i hans självbiografi är framställda som fotografier.

I sin essäbok Eros the Bittersweet skriver Anne Carson: "Wings mark the difference between a mortal and an immortal story of love". Och dessa är onekligen närvarande – påtagliga, skavande, och så småningom väldiga – i Röd självbiografi. Med andra ord befinner vi oss här på den odödliga kärlekens mark. Ifall denna mark är vulkanisk eller inte, om vulkanen i själva verket är berget Olympos, gudarnas hemvist, eller också en symbol för Geryons inre liv ("den vulkaniska ventilen") – förblir utan entydiga svar. Eller om Geryon själv OCH hans röda självbiografi inkorporerar alla dessa symboler. Men "[n]är Geryon läste kände han något som påminde om tusentals kilo svart magma som bubblade upp i hans djupare regioner".

Som ett odödlighetens sigill inleds dock självbiografin med en dikt av Emily Dickinson (nr 1748) som börjar med orden "The reticent volcano keeps // His never slumbering plan", och avslutas med "The only secret people keep // Is Immortality". Det är också med anledning av en dokumentär om Emily Dickinson som Herakles och Ancash spelar in ljudet av vulkaner, när Geryon träffar på dem. Och i den mycket Gertrude Steinska goddag yxskaft-intervju som avslutar hela boken, understryker Stesichoros själv i enigmatiska ordalag: "det finns en förbindelse mellan geologi och karaktär". I den bemärkelsen kan man läsa Geryons berättelse som en dikt av Baudelaire, där själen projiceras på landskapet, lika mycket som att själen förvandlas till eller liknas vid ett landskap. Överföringen är inte ensidig utan fungerar i dubbel riktning.

I Dickinsons dikt är det alltså vulkaner, odödlighet, men inte minst hemligheter som står på spel. Och om hemligheter är ett bärande motiv, kan hemlighetsfullheten i sin tur läsas som den framträdande narrativa metoden, med ellipsen som överordnad stilfigur. Detta kommenteras även av Carsons journalist, som i ramberättelsens avslutande intervju, karakteriserar Röd självbiografi som "ett slags döljandets drama".

Förutom den stilistiska nivån, läser jag också detta döljande som en konkret hänvisning till hur Geryon under hela sitt liv skäms för och i görligaste mån skyler över sitt utanförskap i form av sin "rödhet", sitt monster-varande, sina växande vingar. I den näst sista av hans fotografiska essäer ("FOTOGRAFIER # 1748"), tar sig döljandet uttryck i orden: "Den här bilden tog han aldrig, ingen här tog den."

Det är en slags bokstavlig framställning och ett döljande i ett, där bilden å ena sidan åkallas, å andra sidan förnekas – i en och samma stund.

Och så Eros igen. På sitt hotellrum i Buenos Aires suckar Geryon uppgivet över sin otacksamma roll i "mänsklighetens tradition av obesvarad kärlek", denna klassiska begärsstruktur… I Eros the Bittersweet skriver Anne Carson just precis om "the absence whose presence is demanded by eros". Men hon utvecklar den erotiska betydelsen av frånvaro och brist till en mer dynamisk struktur, en triangulär och fortgående rörelse. Citatet är nämligen hämtat ur ett längre resonemang apropå Sapfos berömda fragment "Gudars like syns mig den mannen vara", och lyder i sin helhet:

"[T]he ruse of the triangle is not a trivial mental maneuvre. We see in it the radical constitution of desire. For, where eros is lack, its activation calls for the three structural components – lover, beloved, and that which comes between them. They are three points of transformation on a circuit of possible relationship, electrified by desire so that they touch not touching. Conjoined they are held apart. The third component plays a paradoxical role for it both connects and separates, marking that two are not one, irradiating the absence whose presence is demanded by eros. When the circuit-points connect, perception leaps. And something becomes visible, on the triangular path where volts are moving, that would not be visible without the three-part structure /--- /For in this dance people do not move. Desire moves. Eros is a verb."

I det dramatiska slutpartiet av Röd självbiografi har således Carson upprättat ett triangeldrama mellan Geryon, Herakles och dennes sköne älskare Ancash, där begäret får ett annat – och betydligt friare – spelrum.

Eros, monster och melankoli – i Röd självbiografi tycks de alla tala samma språk. Inte nog med att Geryon redan från början är en dyster och sorglig figur. Den olyckliga kärleken och hans mytiska olycksöde, gör förstås inte saken bättre.

Men trots denna melankoliska grundton, och trots att den mytologiska bakgrunden ställer vissa krav på berättelsen, bör den narrativa utveckling som den ödesdigra myten påbjuder, inte tas för given. Carsons skicklighet och förmåga till "canny subversion of literary expectations", som Ian Rae formulerar det i sin bok From Cohen to Carson, gör denna version av Geryoneis till en berättelse helt i sin egen rätt, som med all säkerhet kan läsas både med och utan den formliga arsenal av referenser som Carson laddat den med. Och med sådan lätthet hon gör det!

Och långt innan jag överhuvudtaget gjort några vidare efterforskningar om Geryon eller Stesichoros, inser jag att det för min del egentligen gör alldeles detsamma om Anne Carson hittat på alltihop från början till slut, eller inte. Moderniserad mytologi, fiktionaliserade fakta, ett finmaskigt nät av verkliga referenser eller fiktion rakt av – Geryons berättelse drabbar alldeles oavsett, med sin elliptiska saklighet, sin vilda vers, sitt säregna bildspråk och inte minst, sin monstruösa antihjältes rörande utsatthet; så som det anstår varje berättelse om ett monster.

Anne Carson
Röd självbiografi
135 sidor, Albert Bonniers Förlag, Panacheserien

översatt från engelska av Mara Lee

Anne Carson (canadier, f. 1950)
Autobiography of Red er fra 1998. Har bl.a. også skrevet Glass, Irony, and God (1995)

Læs flere af Anne Carsons digte på Poetry Foundation